Krönika: Valet är över – nu börjar arbetet för ett friskare arbetsliv

Valrörelsen är över. Affischerna plockas ned, debatterna tystnar och partierna börjar söka formerna för det ansvar väljarna har gett dem. Vem som slutligen bildar regering är naturligtvis avgörande för mycket. Men vissa samhällsuppgifter är större än blockgränserna. Att förebygga psykisk ohälsa i arbetslivet är en sådan uppgift.

Psykisk ohälsa har under lång tid behandlats som ett problem som framför allt ska mötas när en människa redan har blivit sjuk. Då träder vården, sjukförsäkringen och rehabiliteringen in. Alla dessa insatser behövs. Men de kommer ofta sent – när arbetsförmågan redan har minskat och vägen tillbaka har blivit lång.

Vi behöver därför ställa en enkel fråga: Vad hade kunnat göras tidigare?

Svaret finns ofta närmare arbetsplatsen än vi tror. I hur arbetet leds och organiseras. I balansen mellan krav och resurser. I möjligheten till återhämtning. I chefers förutsättningar att ta ansvar och i arbetsgivarens tillgång till rätt kompetens innan problemen har vuxit sig stora.

Det betyder inte att allt psykiskt lidande orsakas av arbetet. Men arbetet är en så stor del av våra liv att det kan vara både en risk och en skyddsfaktor. Ett dåligt organiserat arbete kan göra människor sjuka. Ett väl fungerande arbete kan ge mening, gemenskap, trygghet och utveckling. Just därför måste arbetslivet ses som en del av lösningen.

Här har den nya riksdagen och den regering som ska leda landet under mandatperioden en möjlighet. Politiken kan skapa bättre förutsättningar för tidiga och arbetsplatsnära insatser. Den kan göra det lättare för arbetsgivare att få tillgång till oberoende och tvärprofessionell kompetens. Den kan bidra till att stödet når små företag och arbetsplatser i hela landet – även till de som har knappa egna resurser.

En princip bör då vara vägledande: organisatoriska problem kräver organisatoriska lösningar. Samtal, behandling och individuellt stöd kan vara viktiga, men de kan inte ersätta förändringar i bemanning, ledarskap, prioriteringar, arbetsbelastning och återhämtning. Vi ska inte försöka göra människor mer tåliga för arbetsplatser som fungerar dåligt. Vi ska hjälpa arbetsplatserna att fungera bättre.

Detta är särskilt angeläget i kvinnodominerade verksamheter inom vård, skola, omsorg, handel och service. Där finns många av de yrken som vårt samhälle är mest beroende av, men också arbetsmiljöer där obalansen mellan krav och resurser alltför ofta blivit vardag. Ett hållbart arbetsliv är därför också en fråga om välfärdens framtid och om vår gemensamma förmåga att klara kompetensförsörjningen.

Sverige behöver samtidigt värna den arbetsmedicinska kompetensen och företagshälsovårdens roll som oberoende expertresurs. När någon riskerar sjukskrivning eller ska tillbaka till arbetet måste kunskapen om den faktiska arbetsplatsen få större betydelse. Medicinska bedömningar behöver kompletteras med kunskap om arbetsuppgifter, risker och realistiska möjligheter till anpassning.

Jag är övertygad om att politiken kan åstadkomma denna förflyttning. Det behövs inte byggas några nya system, vi har bra strukturer som går att använda lite bättre och knyta ihop ansvar som gör det möjligt att sätta in rätt stöd i tid, så att fler kan stanna kvar i arbete utan att bli sjukskrivna. 

Här borde partier med olika ideologiska utgångspunkter kunna mötas. Att värna arbetslinjen handlar också om att ge människor förutsättningar att stanna kvar i arbete. Att värna välfärden handlar också om att medarbetarna ska orka. Att värna företagsamheten handlar också om att ge arbetsgivare bättre möjligheter att göra rätt. Och att värna jämlikheten handlar också om att stödet ska finnas i hela landet.

Valet är över. Nu börjar den del av politiken som betyder mest: att förvandla ambitioner till handling. Sverige har genomfört stora arbetslivsreformer tidigare. Vi kan göra det igen – och skapa ett arbetsliv som inte bara förebygger ohälsa, utan aktivt bidrar till psykiskt välbefinnande.